Den gamle och fotografiet

Idag satt jag och funderade på vad som inspirerar mig att ta bra foton. En av mina största inspirationskällor är Daniel Blaufuks, fotografen från Portugal med den väldigt speciella blicken. Jag brukar alltid tänka på hans alster och sätt att angripa ett fotografiskt problem. Det finns en skön blandning av cynism och allvar i det han gör, samtidigt som det alltid är suggistivt på nåt vis. Det låter kanske som flum, men i min hjärna, när jag ska fotografera ett specifikt motiv för min fotokalender, ja, då blir det helt enkelt så konkret det bara kan vara.

Dock måste jag alltid akta mig så att hans stil inte blir min stil. För jag måste definitivt hitta min egen. Men jag har en teori om det där också. Jag tror att om jag blandar filtret och stilen från flera olika fotografer och fotograferar mycket; så kommer jag efter ett tag att trött ut mitt eget filter och bli mer "naken". På så sätt kommer mina pålagda filter att rasa efter ett tag, och kvar står det som är...jag.

Fotokalender eller fotodagbok. Fotoalmanacka. Det gör detsamma vad man kallar det här för. Det är bara ett sätt att försöka fånga ögonblicket och ge mitt perspektiv på det.

Och att fånga ögonblicket handlar förstås till stor del om att utmana dödligheten. Men det förblir en utmaning. Jag vet om det. Jag måste alltid, till slut, förlora. Därför kommer jag att anstränga mig hårt för att förlora med så mycket hjärta det bara går.

Som Hemingway uttryckte saken. En människa kan förgöras men aldrig besegras.