Regler när man tar foton

Fotograferar du som jag ofta på offentliga platser kan det vara bra att känna till vilka regler som gäller för att ta foton - alltså vad du får göra och inte får göra. I den här videon diskuterar två fotografer vad som gäller. Det ska dock påpekas att det finns saker i den här videon som inte stämmer. Exempelvis får ordningsvakter och polis inte ta din kamera eller begära att du raderar vissa bilder.

Hdr, fotoalmanacka...nice?!

Jag vet inte vad du tycker men jag gillar den här. Har fixat och trixat med HDR ett tag, och jag börjar fatta. Det brukar faktiskt bli bäst med en ganska så bjärt naturbild som utgångspunkt. Canon 40 D är den här tagen med. För en bra tutorial hur du skapar HDR i PS så rekommenderar jag att du först och främst kollar in den här sidan.
Sen kanske den hamnar i min fotoalmanacka.

Den gamle och fotografiet

Idag satt jag och funderade på vad som inspirerar mig att ta bra foton. En av mina största inspirationskällor är Daniel Blaufuks, fotografen från Portugal med den väldigt speciella blicken. Jag brukar alltid tänka på hans alster och sätt att angripa ett fotografiskt problem. Det finns en skön blandning av cynism och allvar i det han gör, samtidigt som det alltid är suggistivt på nåt vis. Det låter kanske som flum, men i min hjärna, när jag ska fotografera ett specifikt motiv för min fotokalender, ja, då blir det helt enkelt så konkret det bara kan vara.

Dock måste jag alltid akta mig så att hans stil inte blir min stil. För jag måste definitivt hitta min egen. Men jag har en teori om det där också. Jag tror att om jag blandar filtret och stilen från flera olika fotografer och fotograferar mycket; så kommer jag efter ett tag att trött ut mitt eget filter och bli mer "naken". På så sätt kommer mina pålagda filter att rasa efter ett tag, och kvar står det som är...jag.

Fotokalender eller fotodagbok. Fotoalmanacka. Det gör detsamma vad man kallar det här för. Det är bara ett sätt att försöka fånga ögonblicket och ge mitt perspektiv på det.

Och att fånga ögonblicket handlar förstås till stor del om att utmana dödligheten. Men det förblir en utmaning. Jag vet om det. Jag måste alltid, till slut, förlora. Därför kommer jag att anstränga mig hårt för att förlora med så mycket hjärta det bara går.

Som Hemingway uttryckte saken. En människa kan förgöras men aldrig besegras. 

Trycka Fotokalender

Det börjar, som man brukar säga, lacka mot jul. Nä, det gör det faktiskt inte, men poängen är som såhär: det går fort mot jul och helt plötsligt står man där med paniken över julklappar och get-togethers och maten och allt annat som ska fixar. Personligen så måste jag alltid ha min fotokalender redo i oktober, eller åtminstone till 99%, annars kommer jag att gå med en betungande oro i bröstet fram till den är....klar. Jag vet inte varför, men jag fungerar på det sättet och har fungerat så i hela mitt liv. Jag måste alltid vara väl förbered. Jag måste ha tänkt igenom alla eventualiteter, allt som kan hända - och ha en backup plan för hur jag ska agera när eller om det händer. Säkert kan en duktig yrkesperson ställa en diagnos på denna trygghetstörst. Men jag har lärt mig att acceptera detta, och jobba därefter. Så nu tänkte jag att gällande fotokalender ska vara klar redan i slutet på september, och då menar jag klar för tryck.

Och det är förstås alltid ett dilemma. För var trycker man sin fotokalender någonstans? Jag har testar hur många olika företag som helst, både online och offline. Och det är fortfarande ett slags spel mellan vilken typ av estetik man gillar. En del tror att din fotokalender kommer bli jättebra om tryckeriet bara krämer man med massor av färg, men faktum är att en synnerligen färgmättat tryckprofil kan få bra bilder att se rent f-dj-iga ut. Med andra ord är det alltid en chansning.

I år har det dykt upp ett par nya fotoföretag på webben som jag tänkte test och jag kommer även att följa det test som ska utföras på en, i alla fall för mig, ny sida om fotokalender som är mer en blogg/konsumentsida, än en fotoleverantör. Sen tänkte jag även framkalla ett par stycken hos Fujidirekt, samt  hos Photobox. Men jag letar fortfarande efter alternativ.

Chiaroscuro, nästa foto-projekt..

....åhh, vilken fin fotokalender! Och så ögonen som vaknar till liv. Som glittrar. Som visar att det finns något där bakom som vaknar, ser, lever. Det är hela poängen med att göra det här. Att fortsätta. Se det som andra uppskattar genom linsen på kameran. Fånga det i en fotokalender. Ge bort den.

Märker att jag börjar bli nedslagen av det positiva i att ge. Att det på något sätt står stick i stäv med mina ambitioner att fånga det lilla i det stora. Jag tror att efter det här årets fotokalender, så behöver jag sätta upp ett nytt projekt. Ett tema som fokuserar skuggor. Mörker, ljus. Chiaroscuro. Helt ägna sig åt att försöka hitta spänningen i kontrasterna mellan ytterligheter. Men också det gemensamma. Men jag vet hur det brukar bli. Jag skissar upp denna ambition. Och så blir det plastig kommers av det ändå. Bara namnet på den här bloggen får mig att vilja kölhala min egen själ. 

Foto på älg - kunde blivit något för min fotoalmanacka

Jag tog ett foto idag på en älg. Eller rättare sagt: jag missade fotot ganska grovt och fick bara med baken på älgen samt ett foto där älgens huvud skymtar någonstans i bakgrunden. Det var synd. Hade varit coolt med ett helt eget, unikt älgfoto i min fotokalender. Nu ser det mest ut som ett foto som jag snott på webben. Det händer tyvärr mig ganska ofta det här. Att jag helt plötsligt står framför ett fantastiskt motiv, sånt man inte tror ska hände. Men att bilden sen blir usel. För ett par månader sen var jag på väg till bilen en tidig tisdagsmorgon och helt plötsligt, mitt i bostadsområdet, stod det två råddjur, det såg ut som om de var "bebisar" och de stod där och tuggade i sig löv från buskarna mitt inne på tomten på ett hus. Som vanligt hade jag min kamera med mig. Jag är alltid förbered för sånt här. Och jag har faktiskt börja räkna med att såna här saker händer när man minst anar det. Jag vet att jag tänkte något i stil med "...det här är för bra för att vara sant, vilket foto det kommer att bli till min fotokalender!".

Och vad händer? Jag tittar bort för bråkdelen av några sekunder. Jag tappar fokus. Och när jag sen höjer kameran för att fota...ja, då är förstås rådjuren bort. I ren desperation börjar jag leta efter några fina blommor att ta bilder på istället, men känslan av äckel inför mitt misslyckande försvinner inte.

Fotokalender inför 2011

Gick ut igår med kameran. Plåtade på stan med det började regna. Så jag gick in igen, men sen tänkte att är man fotograf så är man. Och ska man ta bilder till en fotokalender, så ska man. (Intelligent va?). Så jag begav mig helt sonika ut igen, efter att ha svidat på mig mina nya fina regnkläder och en klassisk fishermans friend fiskarhatt. Sen gick jag ner mot Kopparmärra och Avalon och gick runt där ett tag. En fotokalender med bilder från Vasaparken tänkte jag. Det kanske kan vara något. Ett väl definierat tema. Smalt. Bilder på löv. Regnet på löven. En fotokalender med natur. Människan i bakgrunden, mest som en gestalt, en skugga. Jag tycker mycket om skuggor. Det mörka som följer en i livet. Som samtidigt måste ha ljus för att leva. En skugga måste ha ljus. Liksom mina foton måste. Ändå eftersträvar jag hela tiden mörka foton till min fotokalender. Ska det vara natur, så ska det ändå vara mörkt på nåt vis.

Okej. Det får vara. Jag återkommer.